Jag är trött på att man inte kan tala sanning. Stå för vad man är. Trött på att man inte tar för sig, visar alla sorts känslor man gömmer under skinnet. Om det finns nåt man känner. Men det gör dom flesta. Känns som att livet är en fasad och därbakom står jag utan väggar och tak. Jag är så jävla trött på januaristormar och marskyla, vill ha sol och litervis med öl å vin. Vill ha sandstrand, iskallt vatten och varför inte lite jävla brännande klippor i arkipelagen. Saltstänk och solsvedd hud är fan så mycket bättre än allt som är just nu. Svordomar hjälper föga kan man väl knappt säga