Mathilda S.

Jag har haft det dåligt, varit hatad, varit ledsen. I upplösningstillstånd. Så jävla nere, på botten. Men sen mådde jag bra igen. Nu vet jag inte riktigt. Livet är skönt, men hur vet man ens det, hur man mår i detta jävla nuet-precis nu? Inte ens när man är på botten, längst ner, förstår man det. För reflektionen kommer ju senare. Och jag kan verkligen va så jävla tafatt, burdus och pestig att folk kanske tror att mitt liv är-piss? Sanningen är något annat.