Mathilda S.

Det känns som att tiden har ätit upp mig den senaste månaden. Har haft det sjukt kämpigt med praktik, skola och privatliv på en och samma gång... som att jag varit fysiskt närvarande men mentalt på en annan planet i en helt annan värld. Jag har fått bära andra människors bördor lite väl mycket och jag har haft tyngder i fötterna när jag simmat över challenger-djupet. Det har påverkat min praktik och skolarbete negativt, jag har inte kunnat helt och fullt ut kunnat ägna mig åt det och bara det. För det har alltid funnits annat att göra eller tänka på. Och det gör mig ledsen, för dessa sju veckorna skulle ju bli så bra och jag skulle lära mig ALLT. Så har det inte blivit. Det har blivit ok, men inte mer än så. Och ingen kan förstå den känslan. Känslan av att man vill allt men inte kan göra allt pga andra människors ovälmående. Jag tar gärna någon annans börda ibland, jag är en person som kan hålla många hemligheter i ryggen utan att det blir jobbigt. Hos mig får man vara den man är. Men ibland.. ibland vill man bara va sig själv. Och idag är jag tacksam för mycket men förstörd över allt.